Det känns som att Stockholm inte kan bestämma sig utan står och velar. Är stan en cykelstad eller inte? Är cyklister viktiga? Hur ska vi ha det?
”Vi vet inte” känns det som att svaret är.
Här är två aktuella exempel:
På Stadsgården pågår vägarbeten. För att hålla cykelbanan öppen har man tagit av bilvägen:
Alla får samsas så kommer alla fram. Jättebra (och jag funderar på om Per Ankersjö personligen satt upp den där affischen just där bara för att ha chansen att dra några pluspoäng).
Samtidigt i en annan del av stan, på Sveavägen, är det däremot tvärstopp:
Foto: Christine Schnabel
Här finns körfält att ta av och gott om plats för bilarna. Men under vägarbetet har någon ändå bestämt att helt stänga av passagen för cyklister (leder man cykeln är man fotgängare). Här är det inte tal om att alla ska samsas och cyklisternas framkomlighet är exakt noll.
Det här ett genomgående problem i Stockholm inser jag när jag läser våra gamla inlägg som handlar om cyklisters framkomlighet i stan: att det varierar något enormt hur mycket man anstränger sig för att cyklister ska kunna komma fram.
Ibland har någon tänkt och sett till att alla trafikanter får plats, men inte sällan ser det ut som på bilden ovan. Om jag ska vara ärlig tror jag inte någon har tänkt överhuvudtaget på Sveavägen utan bara gjort som man alltid gjort. Det är slött helt enkelt och det faktum att det accepteras av kommunen innebär att det inte kommer att förändras.
För vad är incitamentet hos en entreprenör att ägna tid åt att fixa en bättre lösning, när det funkar att bara fortsätta som förut?
Och så ska det inte vara. Om cyklisternas framkomlighet är viktig, och det säger ju staden och politikerna att den är – jätteviktig till och med – så är det inte okej att det varierar så här. Att det gör det är ett tecken på att kommunen fortfarande inte gjort tillräckligt för att alla som arbetar med trafiken i stan ska leva upp till den strategi för cyklister som kommunen säger sig ha.
”Cykelstad i världsklass”? Inte riktigt än.
Tipstack till SWEPOMM
