Jag läser om att Trafikkontoret gör ett test med att låta citytrafikens minsta fordon, cykeln, dela plats med ett av citytrafikens största, bussen. Det är på Flemingatan mellan S.t Eriksgatan och Scheelegatan som man plockar bort det alldeles för smala cykelfältet och ersätter det med… en bussfil.
Det hela är ett experiment för att se om det går.
Min personliga uppfattning är att jag tror det kommer gå alldeles utmärkt för de cyklister som är vana att cykla i stan. Men jag tror inte det kommer locka nya cyklister. Jag tror helt ovetenskapligt att det stora hindret för att fler ska cykla är att folk tycker det är läskigt. Och har man testat att cykla i ”turistbusstunneln” förbi Slottet så vet man att det kan vara rätt otäckt att röra sig bland stora bussar.
Känslan att bli omkörd
Men jag fastnar för det här citatet i Stockholmdirekts artikel:
Vet vi inte? Jag vet det. Jag gör det i princip varje dag – blir omkörd av en buss alltså. Det räcker ju med att sätta sig på en hoj och köra genom city för att ha chansen att vara med om det.
Jag rekommenderar till exempel en överfart över Strömbron. Chansen att klara det utan att bli omkörd av minst en buss är rätt låg. Görs gärna på vintern när den halvdana plogningen gör att man känner att man närsomhelst riskerar att vingla ut till vänster.
Men frågan kvarstår: Hur kan trafikkontoret inte veta hur det är att bli omkörd som cyklist av en buss?
Jag hoppas det är en felcitering.
