Senaste veckan har våra inlägg handlat om hinder i vägbanan. Det handlade om SL som valde att placera sin hållplats mitt i högerfilen på pendlingsstråket på Strandvägen:
Foto: Jörgen M Andersson
Det var den totala avspärrningen av pendlingsstråket på Västerbroplan:
Skärmdump från Pendelcykla Stockholms video
Och till sist var det de två stolparna mitt i vägbanan i Farsta:
Farsta fail. Foto: Krister Isaksson
Två av tre fixade
Två av de tre är nu åtgärdade. Igår ändrades omledningen på Västerbroplan:
och på kvällen åkte de ut och plockade bort skyltarna i Farsta. Så här blev det:
Ser kanske okej ut, men tittar man närmare så inser man att stolparna förvandlats från två synliga stolpar, till två centimeterhöga nästan osynliga tvärstopp för cyklister:
Jag förmodar att de där nypluggade cementstoppen kommer tas bort attans kvickt också – vi vill ju inte att cyklisterna ska skada sig.
Men det som slår mig i samtliga de här fallen är frågan: Varför reagerade ingen redan under tillkomsten?
Varför reagerade ingen?
Tänk er: I Farsta renoverade de vägen. Det var säkert mer än en person inblandad i att lägga ut den nya asfalten och sedan få den jämn. Kanske en stensättare också för övergångsstället. Sedan kom några fler dit och skulle måla linjerna. De gjorde fina kantlinjer, fyllde i övergångsställesmarkeringarna med vit färg. Siktade mellan de där två stolparna så att fotgängarna skulle få plats.
Det lär ha tagit några dagar alltihop. Förmodligen satt det också någon på kommunen och gjorde ritningar på hur det skulle se ut.
Var det ingen av dem som funderade över hur det skulle fungera med två stolpar mitt i cykelbanan? När man tittar på Krister Isakssons bild på skyltarna här ovan så skrattar vi ju gemensamt åt hur tokigt det ser ut. Ingen missar det. Det är glasklart att det är heltokigt. Bilden dök upp på Reddits /r/funny för det ser kul ut.
Trots det. Trots det självklara, var det ingen av dem som yrkesmässigt arbetar med trafikmiljön som reagerade.
Det som hände var att cyklisterna själva reagerade, började hojta på Facebook, Twitter och bloggar. Och nådde stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö (c).
Stolparna i cykelbanan i Farsta ska enligt uppgift till mig nu på em, tas bort ikväll. @KristerIsaksson @Cyklistbloggen #08pol #cykla
— perankersjo (@perankersjo) May 13, 2014
En centerpartistisk twittrare, Erik S, passade så här i valtider på att skriva:
@velonoir @perankersjo @FredrikJN @KristerIsaksson @Cyklistbloggen Att Statsmiljöborgarrådet i en miljonstad personligen överser detta är+++
— Erik S (@snackarverkstad) May 13, 2014
Och visst. Det kan man ju tycka. Det tycker vi också.
Samtidigt kan man tycka att det är helmärkligt att i en miljonstad som Stockholm, landets huvudstad, så verkar det krävas att kommunpolitikerna engagerar sig i enskilda vägmärken.
Är inte det märkligt?
Varför reagerade ingen?
Utbilda trafikarbetarna
Kan det vara så att ingen av dem har någon erfarenhet att cykling? Jag är helt övertygad om att sanningen ligger någonstans där i. Jag tror helt enkelt att de flesta som arbetar för kommunen med att hålla efter cykelvägarna inte själva cyklar. De kör bil eller åker kommunalt. Och för en bil är de där två betongstoppen inga problem.
De har ingen erfarenhet av att cykla själva och därför så tänker de inte på vad en skylt mitt i vägbanan gör, eller vad en SL-betongsugga mitt i högerfilen innebär, eller hur en plötsligt avspärrning påverkar cykelpendlingen.
Jag tror de tänker ”cyklist=fotgängare”. När jag går går jag sällan in i stolpar. Farten är låg. Och varför skulle det inte fungera att leda in alla cyklisterna i en smal gränd på trottoaren mellan avspärrningsgallren? För att det är fotgängare där? Men cyklister och fotgängare är ju ungefär samma sak. Och alla har vi ju erfarenhet av att gå i stan.
Jag tror att en av de absolut viktigaste förändringarna för att få till stånd en vettig cykelmiljö är att utbilda dem som arbetar med underhållet av den.
Och det är en fråga som ingen drivit vad jag sett. Vi har inte pratat särskilt mycket om det här på Cyklistbloggen.
Som cyklister pratar vi om att vi vill ha fler cykelvägar, bättre snöröjning och säkrare miljö.
Men vi kan ha hur många cykelmiljarder som helst – det spelar ingen roll om de som utför arbetet gör det fel.
Hur mycket kostade det att i efterhand åka ut och plocka bort de där stolparna i Farsta? Hur hade platsen sett ut om man redan från början tänk på dem?
För det är ju inte första gången. Minns Trafikverket i somras:
Foto: Marcus Wileen
Där vägmarkeringarna fick fräsas bort i efterhand, stolparna sågas ner. Och sedan måla om vägbanan igen. Vad kostade det? Tittar man på Marcus bild ovan så är det ju så bleeding obvious att de där stolparna är helt galet placerade. Massor med människor var inblandade i att ställa dem där och att bygga den där cykelbanan. Ingen av dem pausade någon minut över en kopp kaffe och tänkte: ”Hörrni, är det här verkligen en bra idé?”. Inte förrän cyklisterna började hojta och Radio Stockholm hörde av sig var det någon som såg det självklara.
Minns stolpen i Lund. Hur mycket gick åt där?
Att göra fel och sedan ändra i efterhand kostar skattepengar.
Stockholms stad måste utbilda sina entreprenörer och trafikplanerare i vad det innebär att cykla. Vilka krav som måste ställas. Helst genom att få dem att själva cykla och testa infrastrukturen. Ofta. Regelbundet. För det är först då man får en situation där någon av dem som målar linjer i Farsta plockar upp mobiltelefonen och slår en signal: Har ni verkligen tänkt att de här stolparna ska stå mitt i vägen?
Det är först då man på Landstingsmötet redan från början säger att, hörrni det är ingen bra idé att ställa betongsuggan till 69:ans hållplats mitt i högerfältet på cykelbanan.
Det är först då man slutar slösa med skattepengar på onödigt efterfixande. Och det är först då som cyklisterna kan slippa vara den grupp i trafiken som skadas mest.
