Vi har ju skrivit om det här tidigare, alltså om varför cyklister väljer att cykla på vägen, trots att det verkar finnas en alldeles utmärkt cykelbana bredvid (läs mer:
Varför cyklar cyklisterna på vägen istället för på cykelbanan?). Här är ytterligare ett exempel på skäl som kan finnas att cyklister väljer vägen istället för cykelbanan:
Framkomlighet och säkerhet
Jag tänkte utgå från den här sträckan, några hundra meter över Skansbron i Stockholm. Det är en sträcka med inte mindre än två dubbelriktade cykelbanor, en på vardera sida. Känns ju som att det skulle vara mer än nog.
Men, det är betydligt framkomligare och säkrare att cykla i vägbanan. Titta:
Till vänster cyklar jag i vägbanan. Till höger cyklar jag på den kombinerade gång- och cykelbanan. Om vi börjar med säkerhetsskälen:
Säkerhet
När jag cyklar på cykelbanan gör jag just nu fem passager över annan väg, varav tre i cirkulationsplatsen.
När jag cyklar på vägbanan kör jag hela tiden rakt. Jag har en väjningsplikt i början av sträckan, i övrigt är det bara att rulla med trafiken.
Passagerna är statistiskt farliga eftersom man som cyklist kommer från en plats där biltrafiken inte förväntar sig att man ska komma. Undersökningar visar att korsningsolyckor är en av de vanligaste olyckstyperna för cyklist-bilistolyckor och ett av skälen är att biltrafiken inte tittar efter cyklar, utan framförallt efter andra bilar. Senast förra sommaren upptäckte till exempel försäkringsbolaget IF det (läs mer: Bilister ser bara bilister).
Iréne Isaksson Hellman, trafikforskare vid If, säger till SVT.se:
Vid en korsning saktar både bilisten och cyklisten ner.
– Men bilisten kanske bara tittar på övrig biltrafik och uppfattar inte cyklisten, medan cyklisten tror att den faktiskt har blivit sedd och att det är därför som bilen saktar in.
Just den här cirkulationsplatsen är visserligen extra bra för cyklister, eftersom de som kör in har markerad väjningsplikt innan cykelpassagen…
Hajtänder innan cykelpassage och väjningspliktsskylt
… men det spelar så klart inte så stor roll när man som cyklist alltså kanske inte är sedd överhuvudtaget. Man blir en av de cyklister som ”kom från ingenstans”.
Särskilt också mot bakgrund av att alla inte vet om hur reglerna ser ut i cirkulationsplatser.
När man istället cyklar i vägbanan så hamnar man synlig för övrig fordonstrafik – man befinner sig hela tiden exakt där alla andra fordonsförare redan har sin uppmärksamhet. När jag cyklade i videon ovan hade jag en bil bakom mig, två bilar framför mig. Jag var synlig och rörde mig enligt samma logik som alla andra.
Samma regler gällde också för mig: Väjningsplikt för fotgängare och cyklister in i cirkulationsplatsen, fordon på väg in har väjningsplikt mot mig när jag är inne i cirkulationsplatsen och så vidare. Tydlighet.
Man skulle också kunna lägga en säkerhetsaspekt på hela idén med ”gång- och cykelbana”, alltså att blanda ihop cyklister och fotgängare på samma yta. På den här sträckan cyklar man först i dubbelriktad trafik bredvid fotgängare, där man skiljs åt med bara en vit linje, därefter i helt blandad trafik, där både fotgängare och cyklister kommer från alla håll. Som trafikplanerare bör man nog fundera på sådant. Men för det här inlägget så kommer vi utgå från att det för oss individuella cyklister istället handlar om att sakta ner och anpassa hastigheten efter omständigheterna.
Vilket snabbt för oss in på det andra skälet till att cyklister ofta väljer vägbanan i stället för cykelbanan:
Framkomlighet
I exemplet ovan går det som ni ser mycket fortare för mig att cykla i vägbanan. Det beror på flera saker: den går rakt fram utan skarpa svängar, den är bredare och betydligt jämnare utformad än cykelbanan.
Cykelbanan däremot är smal, dubbelriktad och man måste hela tiden ta hänsyn till att fotgängare kan dyka upp. Det gör att jag håller betydligt lägre hastighet. Just den här sträckan har dessutom dåligt underhållen vägyta: den är ojämn, och har höga och skarpa kanter där bron öppnas. De många nittiograderssvängarna drar också ner farten rejält.
Sista sträckan är blandad gång- och cykelbana och en förhållandevis vältrafikerad väg. Det är ofta dagisklasser, barnvagnar, cyklister åt bägge håll. Det minskar framkomligheten rejält. Kör man i stället uppe på vägbanan så är det bara att rulla ner till cirkulationsplatsen och köra ut ur den som vanligt.
Samtidigt på cykelbanan förväntas man i slutet att cykla upp på trottoaren, köra en-två meter där och sedan köra ner på vägbanan igen. Som ni ser på filmen gör jag inte det – någon gräns får det finnas.
Det är alltså ofta betydligt större framkomlighet på vanliga vägar, man kommer fram snabbare och säkrare. Precis som alla trafikanter är bägge skälen viktiga när det gäller hur man tar sig fram, som alla gör cyklister rationella val. Man vill känna sig säker och det ska gå lätt att komma fram.
Det här var ett exempel på hur det kan se ut. Vana cyklister vet att det finns fler saker: cykelbanan är inte sällan en plats som används för allt möjligt: att ställa skyltar i, big bags, parkera i, de smalnar plötsligt av, kan plötsligt ta slut mitt i gatan och så vidare.
Nu ska tilläggas att på det här exemplet orsakar en avspärrning två extra passager. När arbetet är klart kommer man som cyklist få tre passager över vägbanan – men i övrigt kommer det alltså se likadant ut.
EDIT: Jag fick frågan ett par gånger under dagen om jag tycker att vi alltså ska strunta i cykelvägar helt och hållet. Nej, det är inte riktigt vad vi tycker.
Vi tycker ju inte att målet ska vara att man ska cykla på vägen – det är ju snarare ett underbetyg till cykelinfrastrukturen. Det ska vara framkomligt och säkert att cykla på cykelbanan.
Vill man locka nybörjare och öka antalet cyklister på riktigt, så måste man skapa breda, trygga, cykelbanor med hög framkomlighet. Lite som *host* utomlands.
Läs också: Cyklistbloggens inlägg om framkomlighet.
Och Nollvisionen, därför är den viktig att känna till för cyklister.