Ibland känns det som science-fiction, det här med att skapa en cykelväg som är gjord som just väg.
I Stockholm läggs cykelfälten gärna längst till höger på vägen. Man tar helt enkelt ett måttband, håller det mot trottoarkanten och målar lagom långt ut. Problemet är att den biten från början inte är gjord att köra i. Den är utformad som en rännsten. Det betyder att vägbanan sluttar så att vattnet ska rinna just hit, eftersom alla avlopp ligger här och att all avrinning följaktligen sker här. Och all cykling då.
Så här ser det till exempel ut en vacker sommardag på Birger Jarlsgatan:
Ingen väg
Det ser ju rätt fint ut när det är varmt ute och det inte regnat på ett tag och om man inte cyklar själv, utan till exempel mest kör bil, så kan det vara svårt att förstå hur jobbigt det är att köra över ett avloppsgaller var tionde meter.
Att få det rätt byggt blir då lika svårt som att starta gruvdrift i Kuiperbältet.
Jag tänkte därför utgå från ett positivt exempel, ett där det faktiskt fungerar. Det här är en bro i Hammarby Sjöstad:
Som ni ser ligger cykelfältet utanför rännstenen. Brunnslocken ligger alltså inte i cykelfälten. De ligger vid sidan av. Mellan trottoarkanten och cykelfältet (ursäkta om jag är övertydlig här, men det här är så ovanligt i Stockholm att jag känner att det är viktigt att understryka).
Titta hur det ser ut när det plötsligt snöat:
Ser ni? Fattar ni? Är ni med?
Cykelfältet är fortfarande fritt från snö! Jag vet, det verkar som magi, men det är det inte.
Och kolla när snön smälter:
Regnvattet samlas utanför cykelfältet! Igen, kan verka som ren magi – är det inte.
Eftersom avrinningen ligger utanför cykelfältet så hamnar alltså vattnet inte i fältet, utan utanför det. Det är inte sci-fi, det är faktiskt enkelt.
Titta nu på första bilden i inlägget igen – det från Birger Jarlsgatan. Hur tror ni det såg ut när snön kom och sedan smälte? Och på alla andra cykelfält i stan som är förlagda till rännstenen istället för till vägbanan?
Inte sci-fi som sagt.
